3 veckor

Vi har varit föräldrar i tre veckor nu. Ingen tid alls samtidigt som det känns som en evighet. Vi byter blöjor, matar och söver som vi aldrig gjort något annat. Ändå är varje dag ny och det finns alltid en ny min att upptäcka, ett nytt ljud att höra och mer rörelser att se. Den första stora katastrofen när den lilla babyrumpan en morgon visar sig vara täckt av röda prickar och vi desperat surfar på nätet för att hitta något hjälpmedel för vår ängels lilla stjärt. Varför kommer inte bebisleveranser automatiskt med en instruktionsbok!!?? Rumpans rodnad ger med sig efter någon dag men skräckens klor har för evigt satt sig i oss. Hur ska vi kunna ta hand om och skydda vårt lilla hjärta när vi knappt kan få ordning på några fläckar i rumpan?? Tänk om något ännu värre händer? En vanlig förkylning kommer ju att ta knäcken på oss.... Det är väl så här det ska vara antar jag. Vi är för alltid drabbade av det STORA ANSVARET som slår till med lika stor kraft som den STORA KÄRLEK som vi känner för vår lilla smula.
Tre veckor har också gått för mig i min återhämtning efter snittet. Jag förstår mig inte på Victoria Beckham och de andra kändismammorna som är för POSH TO PUSH! OK, man slipper kanske de värsta smärtorna vid förlossningen (om man inte som jag hade värkar i si så där 34 timmar innan), men tiden efter snittet är då inget att skratta åt heller. Guud vad jag avundades de mammor som dagen efter förlossningen var uppe och strosade i korridoren, tog sig en dusch och fick äta riktig mat. Där låg jag med slangar och dropp fästa både här och där och sex buklager ihophäftade så att det enda jag kunde röra utan att det gjorde ont var i princip huvet och en arm ibland.. Och att sen vara utlänning utan mer tyska kunskaper än att kunna beställa på restaurang flytande gör det hela ännu mer intressant, speciellt som språkkunskaper inte är ett kriterie för att få jobb på tyska sjukhus.. Uppleves starkast när en rabiat schwester kommer in kl 04.38 natt två och brutalt sliter ut katetern - utan ett ord naturligtvis... Det var den natten for mig det! De resterande timmarna låg jag och skräckslaget funderade på vad jag skulle göra när jag väl blev kissnödig... Jag hade hittills bara gjort ett försök att stå på egna ben och det sträckte sig till att luta mot sänggaveln medans jag fick renbäddat... Att ta sig till toaletten själv kändes som ett äventyr jag inte var riktigt redo för ännu... Undrar om Posh hade samma upplevelse i Spanien.. hon är väl inte så haj på spanskan skulle jag tro.
Hela den här snitthistorien har gjort att vi får skriva om the GANT chart, dvs projektplaneringen. Planen att försöka oss på ett syskon till Neah redan i sommar har fått ändras då jag inte får bli gravid på ett år. Jag har fått frågan om jag vill ha fler barn efter att det blev så strulig förlossning med Neah. Well, jag tänker som så att det kan ju i alla fall inte bli så mycket värre... Och en förlossning är ett litet pris att betala för att Neah ska få ett syskon eller två att tampas med, det vill jag ge henne.