Det värsta och det bästa.

Det värsta med att vara mamma är när man är den som måste fixa situationen när lilltjejen fontän kräks över soffan och golvet. Det finns INGET äckligare än att sleva upp spya och sen försöka få bort stanken som får det att vilja komma upp i ens egen kista.

Det bästa med att vara mamma är när Joppe-Poppe kurar upp sig bredvid en i sängen på morgonen, pillrar mig på axeln och fnyser åt pappa när han försöker va med.

Och allt inom 12 timmar!

He walks!

Vår lilla Jonah-boy kan gå! 1 år och snart 2 månader gammal så sprätte han iväg i lördags när vi var och firade mormor som fyllde år. Att han hade balansen, stadgan och kunskapen, det visste vi ju redan. Men det som saknades var ettans växel som fick fart på honom! Och jisses vad det går! Nu ska vi bara träna på att gå med skor så att vi kan vara ute och promenera.

Hehe, nu står han och snurrar och dansar mitt på golvet! Tänk vilka talanger som gömts i den lille kortbente rackaren!

 

Novembermörker

Regnigt, ruskigt och blåsigt. Som det ska va i ruggiga november. Vet inte riktigt vad jag står ut med mest, -5 grader, snö och frysande kallt som i Kiruna i helgen, eller som här där sola skiner ena sekunden och regnet öser ner i nästa. Tror rösten faller på regnet ändå, man behöver ju inte gå ut i det om man inte vill och jag fryser inte lika mycket här.

Efter en sorgslig men oxå mycket trevlig tripp upp till fädernestaden så konstaterar jag att familjen hade klarat sig alldeles utmärkt utan mig.. Hur gick det här till?? Allt skulle ju vara i upplösning och jag skulle komma som den helande birgitta och få lugnet att åter lägra sig över vår sälla boning! Jo pyttsan! Allt var som det skulle, ungarna hade sovit bättre än någonsin och det var städat o fint. Kanske skulle ge mig iväg oftare? Nja, återkomsten till vardagen blir så hård om man får nys om "det andra livet" för mycket. Lika bra att jag stannar vid min spis.